Småplantor i korgen

Här står de överblivna plantorna och väntar på avhämtning.
6 chiliplantor och en gurka.
Det bara visslade till och så var de borta.

Växthuset idag

Varsågod och kliv in! Klicka på bilden så går det lättare.

Nu har fiberduken åkt av. Alla tomater, gurkor och chiliplantor står på sina platser.
Några plantor blev över, man kan skymta dem längst till vänster.
De får åka med till jobbet och blir bortadopterade.

Just det. Så får det bli.

Salladsfrön gillar kylslagen jord

Så är det. Nu är det en bra tid att så sallad eftersom salladsfröna gror som bäst när jordtemperaturen inte är alltför hög. Det här året tänker jag satsa på fem olika sorter. Vill man fin sallad ända fram till frostnätterna i höst så får man så på nytt under sommaren. Om det då, helt mot förmodan, skulle vara tropisk värme är det ett prima knep att först vattna i såraden med kallvatten. Sen gror det finemang.

Gammalt och väl beprövat odlingstips.

Lömsk spåman och opålitliga damer

Nu har de tre berömda väderspådagarna gått. Urban, Vilhelmina och Blenda. De som ska spå sommarens väder enligt bondepraktikan.

Men tyvärr. Det verkar gå åt fanders med sommaren enligt dessa tre. Kyla, blåst, regn och möjligen en ynklig strimma sol ska glädja oss fram till september.

Jag tror de ljuger. Sommaren kommer att bli varm och skön. Lite värmebonus kan vi gott få efter den rent überdjefliga vintern. Det är oss väl unt, tycker jag.

Urban, Vilhelmina och Blenda spår sommarväder

Litar vi på SMHI? Sätter vi tilltro till Danmarks Meteorologiske Institut eller glor vi kanske till vardags hellre på yr.no?

Många gör så. Särskilt när sommar och semester finns inom räckhåll. Vill man hellre spå väder med abborrfenor, renmagar eller gäddtänder går det också bra. Lite kladdigt och vasst, bara.

Bäst är nog ändå att använda sig av gammal hederlig bondekunskap.

Så här enkelt är det:
Urban, Vilhelmina och Blenda så ska sommaren ända.
Urbandagen spår junivädret, Vilhelmina julivädret och Blenda berättar om hur augusti blir.

Eländes nog ser junivädret ut att vara nära släkt med polarvintern. Kallt, blåsigt, en snabb solstrimma och sen kallt igen.

Vi får sätta vår tilltro till Vilhelmina, den pålitliga gamla damen.

Familjen Fästing på äventyr

Monsterkatten, han som till del beskrivs i inlägget nedanför, har den otrevliga egenheten att dra ut i skogen och sen komma hem fullsatt av fästingar. Obehagliga kräk, för övrigt.

En arbetskamrat har inte sett fästingar och sån okunskap måste det rådas bot på. Plockade Monsterkatten på fästingar i olika storlekar, la i en glasburk och skruvade åt locket ordentligt. Arbetskamraten tyckte de var äckliga.Ja, inte är de direkt granna att skåda, precis.

När alla gått hem fick hela familjen Fästing komma ur glasburken en stund och ströva runt på ett vitt kuvert. Allt för att göra sig bra på bild. Solen lyste in lite snett på fönsterbänken och de hade utsikt över torget. Lite annat än hemma i skogen, det.

Sen var det bara att jobba på ett tag till. Man kan ju inte förlusta sig hela dagen.

Monsterkatt i trädgård

Den galtliknande svarta katten, han som äter sur skinka och julstjärnor, fick för sig att vara ute på trädgårdsäventyr idag. Inte för att han har har ens det minsta trädgårdsmästaranlag utan mera för att vara sällskaplig.

Vi har en grusgång som alltför lätt invaderas av ogräs. Ogräs i grusgångar är lika otäckt som pölsa. Bort, bort så fort som möjligt.
Jag har rensat och rensat. Lukat, säger vi där jag kommer ifrån. Skojig lek, tyckte katten, hoppade fram och slängde fram tassen. Klorna satt som gjutna i min hand. Högst oskönt.

Grusgången blev fin till slut.
Potatisen kom i jorden liksom blomsterbönorna.

Kattskrället gick och vilade sig.
Så kan man också ha det en helt vanlig söndag.

Fullsatt

Gurkplantorna Max och Tanja har fått sina slutgiltiga platser. Lyckades dessutom med konststycket att trixa ner två tomatplantor till där det såg lite, lite tomt ut.

Nu kan allt bara sätta igång och växa. Ju mer desto bättre. Vinbärstomaten blommar. Får man inte potatis till midsommar kanske egenodlade tomater kan vara ett alternativ. De är ju av samma släkt, potatis och tomater.

Nästa projekt är trädgårdslandet. Men det får ligga och vila tills i morgon.
Precis som jag.

När slöjorna lättar

Under fiberduken tar sig såväl chili som tomater.

Beslöjade tomater

Är det kallt ute, går åskan och smattrar regnet finns det bara ett att göra. På med fibern.
Tomater gillar värme.

Ja, vem gör inte det, förresten.

Årets tomatsorter

Det som lite vanvördigt kallades tomatträsket i inlägget här nedanför består av följande:
4 Apelsintomater
4 Sungold
4 Picnictomater
3 Brown Berry
3 Vinbärstomater
2 Tomato Berry
1 Green Zebra

Nu står de på sina platser. Ritningen bifogas.

Undrar förresten om man kan dö av tomatförgiftning?

En hjälpande hand

Under helgen har barnbarnet och jag kärrat jord, flyttat om växter och bringat ordning i tomatträsket.

Tungt arbete stundar

Idag blir det hårt jobb. Nävarna fulla av jord och dynga runt fötterna.
Igår fick jag nämligen hämta jord hos en god väns bror. Så välbrunnen gödsel att den omvandlats till den finaste blomjord. Med nerfällt ryggstöd på Saaben och bilen totalt fullastad med jordsäckar körde jag hem igår kväll.
Det var nog ren tur att bilstackarens underrede inte skrapades sönder.

Mitt fjäskande för tomater, gurka, chili, basilika och blommor känner ingen gräns...

Max och Tanja

Förra året fick jag en gurkplanta, Tanja, av en odlarvän. Den stod i växthuset, redigt nergrävd i hästskit och trivdes förträffligt. Många gurkor blev det...
När hösten kom tog jag frön från en övermogen, nästan gul och verkligen oätlig gurka. Bäst före hade passerats med råge. Fröna tvättades rena och när de var torra fick fick de ligga i en hopvikt melittapåse. Så gör jag med alla fröer förresten.

Jag har aldrig förr tagit egna gurkfrön och var inte säker på att det var i rätt tid jag tog hand om dem. För att vara på säkra sidan köpte jag en påse frön för en tid sen. Max heter de.

Nu har jag Max och Tanja som spirar så fint. Slanggurkor ska de bli. Men stämmer det?
De är kanske pussgurkor...

Till sommarens drinkar

En del föredrar te. Andra väljer hellre en drink.
Förra året köpte jag en liten planta Marockansk mynta. Den växte till sig skapligt och jag delade den för ett tag sen. Mynta i en kruka växer ute medan den andra får låtsasafrikansk värme i växthuset.

Saken är den att äldste sonen bjöd sin mor på en god och stark Mojito i somras. Nu odlar jag upp mynta så det räcker för hela sommarens frestelser.
Jag står för det kryddgröna och sonen för resten. Ett hyggligt arrangemang, tycker jag.

Han är ovetande om mina planer ...

Vino Nordica

Den klarade vintern, min hårdföra vinranka. Det är lika spännande varje år att se om den flagnande, torra vinstocken kan pressa fram några späda blad.

För säkerhets skull vattnar jag den rejält när vårsolen kikar in. Rosor vill ju ha mycket vatten för att blomma bra. Det är kanske likadant med en vinstock.

Just nu ser den rätt ynklig ut. Det blir nog bättre längre fram. Man kan klicka på bilden om man vill skärskåda bladen.

Det är aldrig försent!

Efter att ha hållit en föredragsserie på en socialförvaltning fick jag bland annat den här skylten. Glad blev jag och skylten fick en plats i växthuset.
Tanken bakom placeringen är att jag hela tiden lär mig nytt om odlingar. Skulle jag odla efter konstens alla regler skulle jag tvärdö av uttråkning. Det är då ett som är säkert.

Jag började med mina växthusodlingar för mer än 15 år sen. Då sas det att man inte kunde odla tomater och gurka i samma växthus. Håhå jaja. Det är bara att försöka och då ser man lätt att det går finemang.

Sen sas det att jorden måste bytas varje år. Gräva ur den gamla var ett måste och in med nytt. Bullshit säger jag med den erfarnes röst. Det har jag aldrig någonsin gjort och det fungerar prima ändå. Knepet är att ösa på med dynga.

Sist men inte minst har jag läst och hört att man absolut måste tvätta ur växthuset på hösten för att inte ohyra ska övervintra. Det där åbäkade jag mig med under flera år. Sen tog latmasken över. Under bra många år har jag tvättat ur växthuset grundligt när vårsolen ligger på och innan odlingssäsongen börjat. Går det bra? Jajamen. Precis lika bra som hösttvätten.

Och vad lär man sig av detta: Prova själv! Tro inte på allt gammalt! Går det åt helvete är det inget man dör av utan man fortsätter bara med nya experiment.

En grön kollektion i fönstret

De här frostömma typerna får stå inne i stugvärmen ett tag till. De mera hårdföra tomaterna hukar under fiberduken i växthuset.
Häromnatten bad de om nåd, förresten. Temperaturen kröp fyra grader under nollstrecket och sånt gillar de inte det minsta. Värmefläkten fick gå trots mina principer om hushållning med el.

Fröerna till chiliplantorna har jag fått av Billan och tillväxten är prima.

Inside information

Bilden tog jag innan nergrävningen av hästskiten började. Tomatplantorna står i högra markbädden men syns inte i bild. Egentligen är de fortfarande så små att de knappt syns. Ädel frukt mognar långsamt sägs det.

Förhoppningsvis gäller det även för små tanter...

Kungsängsliljor

Rutiga blommor, en randig T-shirt och skitprickiga nävar.
Så kan man också ha det.

Hemkört och välbrunnet

Jag är så lyckligt lottad att jag får hästskit av en arbetskamrat. Jajamen.

Det går att trycka in tre rätt stora säckar skit i bagageutrymmet på en ordinär Saab.
Utanför växthuset står det nu nio säckar.
Hästskiten är förresten mer välbrunnen än en släckt majbrasa.

Välkommen in!

Rådjuren tuggar så gärna i sig allt i tulpanväg, samtliga krokusar och som efterrätt mumsar de kärleksörten som spirar så försiktigt. Varför älskar de inte kirskål och kvickrot? Varför gillar de inte maskrosbladen som så strävsamt breder ut sig i gräsmattan?

Såna djupa frågor blir för evigt obesvarade.

I växthuset finns förutom tulpanerna även mina tomatplantor. Jag ska försöka klara dem utan tillskottsvärme. Går det så går det. Till natten sveper jag om dem mångdubbla lager fiberduk.

Sättlök på köksbordet

Man skulle möjligen kunna säga: Nu blommar löken! För lite drygt en vecka sen försvann snön och idag reder jorden sig, dvs fastnar inte på spaden utan har fått fin struktur. En riktigt trevlig jord vågar jag påstå.

Jag har förberett morgondagen med att lägga fram påsarna med sättlök. En påse rött och en påse vitt, båda ska sättas i morgon.

Så tidig löksättning har aldrig skett i mitt köksland förut. Jag kommer att lägga på fiberduken för de djefla skatorna rycker upp löken annars. Förbaskat tilltag av dem, tycker jag.

Det nya vita

Snön försvann för en vecka sen. Nästan allt, vill säga. Några skämsdrivor i skuggiga lägen finns fortfarande kvar men de kommer att försvinna under påskhelgen.

I den vildvuxna delen av skogstomten blommar vitsipporna.

Jag gillar dem. Tummen upp.

Vinter möter vår

Det finns fortfarande is på sjön. Inte överallt men den flyter runt i tunna sjok. På öppet vatten syns slöjor av pollen. Is och pollen på samma gång.Märkligt.

Vad kan man säga om det?
Frys och nys, kanske.

Den som till äventyrs vill prova på är välkommen att klicka på bilden.
Näsduk får man hålla med själv.

Glädjande meddelande

Snön är borta!
Ska man vara rysligt noga ligger det några spridda snöhögar där skuggan är djup. Jag tittar åt ett annat håll istället.

Första citronfjärilen fladdrade förbi och krokusarna blommar. Inte alla - rådjuren har betat bland bestånden.

Chilin och tomatplantorna är omplanterade men jag låter dem stanna i husvärmen ett tag till. Inte för att jag så gärna vill ha alla fönsterbänkar fulla med burkar, krukor och allehanda pytsar med småplantor utan för att jag inte gillar elpriset. 15 kvadratmeter växthus kräver en del för att hålla värmen nattetid.

Detta hälsar Snålmor i Bergslagen.

En vit julros

Julen 2009 var julrosen en del i en julgrupp. Nu står den blommande och grann i mitt växthus.

Julen känns väldigt långt borta.
Fast jag hittade tre granbarr när jag dammsög i lördags. Märkligt hur de bara kan krypa fram och lägga sig så irriterande på golvet. Nyss var de ju inte där.
Jag undrar hur de bär sig åt.

Den gamla vinterkappan

Har använt en svart, värmande men ganska oansenlig vinterkappa under ett flertal år. Den har blivit så nött och medfaren att jag bestämt att när vintern är slut åker kappan ut.

Idag tog vintern slut. Jag bestämde mig för det. Kappan är nerstuvad i en plastpåse och utburen till soptunnan.
Alternativet hade varit att sätta potatisen direkt i det nästan självkomposterande plagget.

Vit beläggning i upplösningstillstånd

Förra veckan var snödjupet i trädgården obehagliga 48 cm. Nu är det bara vänliga 14 cm.

Under en vecka försvann 34 cm snö vilket är glädjande. Det finns knappt någon tjäle i marken och vattnet går som ett spjut rätt ner.

Sånt gillar vi.

I växthuset blommar nästan julrosen och syrenen utanför köksfönstret är full med bofinkar.
Det ser ut att bli en vår i Bergslagen det här året också. Jag var nästan lite orolig att den blivit inställd.

Vad vill läsarna av Lilla B veta?

Det kan jag upplysa om lätt som en plätt. Det är två frågor som huvudsakligen engagerar läsekretsen.

1. Främst söker de sig hit som undrar om katter händelsevis äter ormar. Det gör kattkräkena och den middagen har jag levererat bildbevis på. Här far vi minsann inte med osanning om det inte är alldeles nödvändigt.

2. I andra hand vill man veta hur tidningar kan återbrukas till papperskrukor. Och se! Bilder finns även på detta.

I den virtuella världen finns svar på det mesta. Utom på hur mossan varaktigt utrotas ur gräsmattan eller på hur man kraftfullt skrämmer bort rådjuren ur trädgården. Mot mossa och rådjur finns ingen bot.

Veckans sjöbild

För fjorton dagar sen såg det ut så här.
Nu är isläget detta och man kan direkt se att pimpelsäsongen är över.

Sångsvanarna passerar och fröställen hos den lokale handlaren har placerats ut. Vänner säger sig ha hittat tussilago, vilket jag starkt betvivlar. Det känns ändå att våren är på G. Skulle bli tacksam om den även hittade till min trädgård.

Gott och blandat i fönstret

En odlare ger aldrig upp. Inte ens om snön i vårmånaden april ligger som ett halvmetertjockt gråvitt betonglager i trädgården.

Beror envisheten på ett genomuselt, riktigt ruttet omdöme eller möjligen på spirande förhoppningar om vårlig grönska? Det vet man inte med säkerhet.

Helt säkert är att på varje fönsterbänk finns burkar med chiliplantor och med tomatplantor. Inte är de stora, plantorna, men de lever. Så småningom ska potatisen läggas till förgroning. Jag brukar ha dem i sovrumsfönstret.
- Knöl som knöl, säger jag så käckt jag kan till Husbonden.

Jag tror inte att han uppskattar skämtet. Eller så hör han dåligt. Åtminstone när det behövs...

Var är snösmältningen?

Förra lördagen var snödjupet 50 cm.
Idag är det 48 cm.

Med en avsmältningshastighet på två centimeter i veckan kommer trädgården att ligga snöfri vecka 28.

Det blir lutfisk till midsommar. Sanna mina ord.

Ju lägre desto bättre

Temperaturen stiger och snön sjunker ihop. En bra, rent av förträfflig kombination.
På en vecka har det försvunnit 20 cm snö. Här är förra veckans elände förevigat på foto.

Julrosen i växthuset har fått knoppar, katterna vill gå ut och den fodrade fleecevästen känns nästan lite varm.

Det liknar vår. Ja. Faktiskt.

Veckans sjöbild

Idag stannade jag till vid sjön för att ta första vårbilden. Förra året var vintern hård men hur var det 2009?
Här finns det fotografiska svaret: Tryck och se. Blir man förvivlad över den bilden kanske den här passar bättre: Kolla här och bli lite gladare: 2007 var ett bra år.

Jag parkerade bilen och klättrade upp på den betonghårda snövallen för att sen ta mig ner till sjön. Lite akrobatisk kände jag mig allt. Tänkte skärskåda de intressanta spåren på sjön. Det finns gott om varg i trakterna...

Steget ner från plogvallen slutade oväntat. Högerbenet for rätt ner i djupa snön, kameran lyckades jag nödhålla men fallet hade nog ingen hög tjusighetsfaktor. En bild blev det i alla fall.

Är man tjurskallig av sig så är man.

Johanna med det vita täcket

Mycket otrevligt har jag sagt om snön. Men den isolerar bra. Riktigt bra.
Gröna Johanna har denna vinter haft dubbla ytterkläder. Den vanliga gröna isolerande och sen snötäcket.
Inuti komposten är det varmt och bra. Man kan skymta Johanna till vänster om den öppna trädgårdskomposten. Öppen och öppen, förresten. Den ser rätt tillknäppt ut.

Om sakernas tillstånd

Nog smälter det undan. Visst sjunker snön ihop men jag har allt mina åsikter om farten. Den där Kung Bore verkar vara en trög typ som inte abdikerar i första taget. Ge dig nu! Loss! Det är ju vårdagjämning i morgon.

Bilden visar snödjupet i trädgården i går. Tumstocken är nerkörd på plana gräsmattan och inte i någon driva. Inget fusk här.
Se så eländigt det ser ut! Kolla siffrorna! Man får gråta om man är lagd åt det hållet..

Odla sin trädgård har en utmaning åt mig. Jag ska presentera åtta saker om mig själv som inte är bekanta tidigare för läsekretsen. Det är en smula besvärligt så jag halverar självsvåldigt utmaningen och nöjer mig med blott fyra konstateranden om mig själv. Hoppas att jag inte ska drabbas av missväxt, älgbitna äppelträd eller fjorton dagar på tukthus för detta tilltag.

Det de flesta inte känner till om mig är:
1. Jag har TRE virvlar i håret. Jag har ända intill januari detta år trott att jag haft två, vilket i och för sig är illa nog, men frissan upplyste mig om att det faktiskt är tre. För mig var det en befrielse att få besked om varför håret alltid jäklas och varför jag alltsomoftast nog kan känna mig lite snurrig. Se där! Allt får en förklaring.

2. Mitt lokalsinne är ett uselt skämt. Den som kan virra bort sig i lilla staden Nora har nog inte alla tomatfröerna i sålådan. Nu är det sagt.

3. Jag är född och uppvuxen i samma lilla halländska by som fotbollspelaren Niclas Alexandersson. Får tillstå att jag trots det är totalt ointresserad av sport.

4. Om någon så skakar liv i mig på natten när jag sover som bäst, kan jag sen konfirmationstiden rabbla alla aposteln Paulus brev. Jag har nämligen en liten låda i mitt inre för värdelöst vetande. Möjligen hör inte detta dit men där skvalpar det runt allsköns fakta man nästan aldrig behöver.

Jag skickar inte utmaningen vidare till någon speciellt utvald utan hoppas på att intresserade tar sig an den!

Tillhör inte Kung Bores vänkrets

Vill bara meddela det. Funnes han på Facebook skulle jag aldrig adda honom hur mycket han än tjatade.

Nu är jag trött på snö. I trädgården mätte jag snödjupet. 76 vidriga centimeter. Det är åtminstone 76 cm för mycket enligt mitt förmenande.

Man borde ju faktiskt tillhöra Republikanska Snöföreningen. Ned med Kung Bore! Bort med honom! Det kan knappast ens kallas majestätbrott att önska livet av honom.

Fram för vårvärme och fågelkvitter. Välkommen gumman Tö! Du är efterlängtad.

Physalisen är sådd, chilin grönskar på fönsterbänkarna och inom kort ska tomatfröerna i jorden. Man får vara glad för det.

Matgäster och små frön

I syrenen utanför köksfönstret hänger fröautomater med solrosfrön och hampafrön. Påsar med jordnötter och några talgbollar rör sig i vinden. En rätt enahanda meny kan man tycka men middagsgästerna klagar inte. Möjligen tycker de att talgbollarnas kvalité inte är så hög som de skulle önska. Det är köpebollar och jag misstänker att fettet inte är riktigt gott. Tänker inte provgnaga och känna efter.
Talgoxar, stjärtmesar, blåmesar, svartmesar, talltitor eller entitor, nötskrikor och den glupske spetten är stamgäster.
Från skogen kommer råbocken och ekorren. Den lille tjocke och rödbrusige domherren kalasar också gärna på nerfallna solrosfrön.

Innanför fönstret sitter Monsterkatten och illstirrar på dem, klapprar med tänderna och viftar på svanstippen.

Själv har jag sått en låda physalis. Helt utan att klappra med tänderna.

Se där - en alldeles vanlig söndag i Bergslagen.

För mycket vitt för mig

Tänk om man ändå kunde fräsa bort snön med synens hjälp. Tänk om man kunde gå ut och stirra med det absolut ondaste ögat runt växthuset. Så enkelt och lättsamt snön skulle smälta bort då.
Till vardags är jag nu inte utrustad med sådana ögon men just idag skulle de suttit fint.
Det blev den gamla hederliga snöskyffeln som fick göra tjänst istället.

En smal gång har jag skottat fram till växthusdörren och sen såpass att dörren gick att öppna. Jag ville se om våren möjligen skulle finnas i växthuset. Åtminstone lite.

Det gjorde den inte. Inget spirade. Inte ens minsta lilla krokusblad syntes till. Annat var det 1999 - då skymtade påskliljebladen den 7 mars.

Den redan tidigare så ynkliga julrosen såg halvdöd ut. En kanna vatten fick bli första hjälpen.

Jag tycker faktiskt att snömängderna är onödigt stora. Om jag finge råda skulle man stansa ut vintern ur almanackan och sälja vintermånaderna till behövande.

Chili på led

Chili, chili och ännu mera chili. Fönsterbänkarna är fulla av burkar.
De hemvikta papperskrukorna har fyllts med innehåll. Omplanteringen lyckades näst intill fullständigt. Av alla de 67 plantorna var det bara en som vek ner sig och dog.

Shit happens.

Utanför köksfönstret

Snön ligger fortfarande alltför ohälsosamt djup. Tacksamt nog har det blivit lite varmare ute. Måndagens -28 grader är inte att leka med men dagens -1 känns som en mild, sydlig bris mot kinden.

Småfåglarna behöver mat. Rätt var det är fylls syrenen med talgoxar, blåmesar, domherrar och två tofsmesar. Jag vet av erfarenhet att tonårsbarn äter mycket men de här flygande kräken tar priset. De är riktiga ätmaskiner. Jag fyller på fröautomaterna och hänger ut jordnötter. Ideligen. Ideligen.
Vi har en deal, fåglarna och jag. De får massor av mat av mig på vintern, på våren tackar de med skönsång och på sommaren slukar de myggen.

Igår kom ett av de kringvandrande rådjuren. Han stod precis utanför köksfönstret och slickade i sig nerfallna solrosfrön. En ekorre visade sig för Husbonden och idag var det en liten mus som hittade solrosfrön.

Alla får ha sitt fredagsmys.

Konsten att vika en papperskruka.

Det finns åtminstone två sätt att tillverka en papperskruka. Ett är ett något tjusigare sätt och det andra är en ren lågbudgetvariant.

Om man investerar i en speciell träform, en krukmakare, och gör enligt bruksanvisningen får man en fin och användbar papperskruka till sina småplantor.
Om man däremot vill snåla till det lite och samtidigt vara en smula uppfinningsrik kan man göra så här:

1. Man tar en dagstidning och klipper en cirka 15 cm bred remsa tvärs över den.
2. Sen letar man fram en flaska eller en burk med passande diameter. I det här fallet gjorde jag ett fynd i skafferiet. En Blossa glögg med högoktanigt innehåll. Passar extra prima eftersom jag tänkte mig att plantera chiliplantor av het sort.
3. Dubbla pappersremsor behövs för stadighetens skull. Lägg flaskan så att det sticker ut några cm papper utanför flaskbottnen. Rulla nu flaskan på remsan samtidigt som du viker tidningspappret in mot flaskbotten. Sista vikningen låser man fast i de andra.
4. Drag försiktigt upp flaskan och vik in en centimeterbred kant för att stabilisera krukan.
5.Ställ ifrån dig den nya krukan och se på attan: En kruka är född.

Så lätt. Så billigt. Därför så bra.
Snålmor har talat...

Kruktillverkning

Man kan göra sina egna högst förgängliga krukor av tidningspapper. Det gjorde jag förra året. Då vek jag strutar av tidningen Dagens Samhälle. Det fungerade prima för mina gurkfrön.

Det här året tänker jag göra papperskrukor till mina chiliplantor. Strutar, liknande de jag gjorde förra året, passar inte så bra för omplantering. Det krävs mera jord nu eftersom småplantorna ska stå ett tag och växa till sig. Dessutom var gurkstrutarna fasligt vingliga.

Har funderat på om jag ska köpa en krukmakare i trä eller om jag ska ägna mig åt lite hittepå. Det får bli det senare för det gillar jag egentligen bäst.

Diametern till krukorna är själva kruxet. Jag har inventerat huset efter något att forma krukorna efter. I skafferiet hittade jag det som behövs: en flaska glögg av märket Blossa spetsad med konjak. Flaskans diameter motsvarar mina önskemål. Att det är en slurk kvar i buteljen förringar inte alls fyndet.

Nu har jag de attiraljer som behövs: En form och en trave Nerikes Allehanda.
Nästa steg blir att börja tillverkningen.

Vårfint i fönstret

Alla tycker kanske inte det är höjden av lycka att ha gamla godisburkar i trängsel på fönsterbrädan. Alla ser kanske inte detta som en smakfull heminredningsidé.
Så kan det säkert vara. Tur att jag gillar det. Och smakfullt ska det bli!

Chilepepparfröerna skall enligt Billan ha det varmt vid groningen. Hade först tänkt klämma in alla burkarna i skåpet ovanför kylskåpet. Där är det hyggligt varmt. Det var dessvärre redan fullsatt i det skåpet. Orka städa... Av ren och skär lathet kollade jag hur varmt det var på fönsterbänken. Jag insåg att den goa värmen nog skulle duga åt sådden. Den duger åt mig och jag är ändå första klassens fryslort.

Det var racerfrön. I alla burkar gror det. I en del mer, i andra mindre.
Inte illa. Inte illa alls.

Nu gror pepparn

Jojomen. De sådda fröerna har tittat upp ur sina burkar. Vi är på G - fröerna och jag.

Nu börjar tiden då fönsterbänkarna fylls av den ena fulare burken efter den andra. Men man ska ju inte se till det yttre, sägs det, utan mera fästa sig vid det rara innehållet. Det gäller frösådder såväl som människor.

Det har blivit mera chilepepparsådder. Ytterligare fem sorter är på groning.

Det här året ska bli det hetaste året i mannaminne. Det är för övrigt oss väl unt efter en vinter som gett oss snödrivor i 83-metersklassen, kylknölar på tårna och snudd på surt humör.

Frösådd i januari

Utomhus ligger snön. Skulle uppskatta snödjupet till runt 47 meter. Det är inte trevligt.

Inomhus kan man i allafall ana andra tider. Fröerna i sina melittapåsar väntar på att få komma i jorden. Billan har vänligen försett mig med många och yngste sonens Piri-piri ska förstås också sås.

Och minsann - idag har de väntat klart. I tomma godisburkar har jag sått allehanda chilepepparfröer. Frukter som ska smaka milt, smaka vilt och som ska gå som ett fackeltåg i halsen kommer att trängas i mitt växthus. Så är det planerat, åtminstone.

Äntligen en ny växtsäsong!

Än är det långt till vår. Alltför långt, förresten.

Växthustakets snölager har skottats av två gånger. Första gången med hjälp av fysikens lagar. Värme under och vips kanar snömassorna självmant ner. Andra gången med handkraft. Inte för att det på något sätt var roligare men snön hade lagt sig för dörren och jag orkade/ ville inte skotta mig in.

Idag ser det ut så här och våren är fortfarande alltför långt borta. Å andra sidan är julgodiset uppätet så det går ju åt rätt håll ändå.

Vill vi ha vin?

Jatack.

Men då får vi ge oss ut i planteringarna och börja beskära.
Vid den här tiden är det dags att ge sig ut med sekatören. Om man är för tidig med beskärandet kan saften i vinstocken rinna bort. Plantan blöder ihjäl.
Är man för sent ute med kniven går det lika illa.

Så nu är det exakt rätt tid!
Fram med den bästa och vassaste sekatören och klipp rejält!

Är man feg får man många blad och inga vindruvor.
Tänk på det!

Bilden är inte tagen idag, om man säger så...

När den late skottar tak

Förra året fungerade latmansmetoden. Skulle tro att den gör det i år också.

På växthustaket ligger rejält med snö. Oroväckande mycket. Visserligen har jag ett norskt växthus med prima taklutning men jag kan ändå känna lite oro för att taket ska störta in.

Husbonden påstår bestämt att detta kommer inte att ske men jag lyssnar inte alltid på vad han säger.

Nu brinner det kronljus och värmeljus därinne, värmen stiger upp mot taket och smälter det understa lagret snö. Vips skottar taket sig självt. Genvägar är minsann inte alltid senvägar.

Husbonden och jag korkar upp champagnen och önskar alla er trogna bloggläsare ett Gott Nytt År!

Monsterkattens julbord

Det står varje år i tidningarna att man ska akta katten för julstjärnorna. Det är säkert både riktigt och sant. Julstjärnor är giftiga.
Men det som är sant i Stockholm är ibland ett skämt i Bergslagen. Ta inte illa upp. Det är nog så att min katt är en smula galen, annorledes eller rent av puckad.
Han äter nämligen sådana blommor med stort behag. Han liksom dras till dem, hugger först små hål i bladen för att sedan mumsa i sig alltihop. Det brukar återstå en ynklig pinne.

Och katten då? Han mår utmärkt. Lika gott varje år.

Någon undrar kanske varför jag köper hem giftiga blommor och utfodrar kattkräket med?
Det gör jag inte. Blommorna är fådda.

Jag brukar ställa blommorna så att katten inte kan ska kunna nå dem. Det funkar inte riktigt.
Han blir inte bjuden på blomsterjulbord. Han tar bara för sig.

Rose on the Rocks

Vill genast meddela att denna bild är en lånad fjäder. Eller om man hellre vill kalla den för fådda blommor. Det är inte min växthusjulros utan blomman tillhör arbetskamraten Gunvor.

Julrosen här ovanför har hon fått och den växer inomhus.
- Hmm, säger förstås någon skarpögd Messerschitt, jag ser allt att det är snö på bilden.

Jodå, julrosen växer i en kruka inomhus men just inför fotograferingen är den snöstajlad. För att inte förgås i stugvärmen matar Gunvor blomman med isbitar.

- Gör du verkligen det? sa vi andra klentroget.

Jodå - precis så går det till. Vatten i en iskubspåse. Frys till is. Dra till i påsen och skramla ut så mycket du tror rosen vill ha. Cyklamen och azaleor gillar också att småfrysa om fötterna. Krossad is på fatet och blomstrena frodas. Vem kunde ana det?

Så tillreds en Rose on the Rocks.

Snöskottning

Tog termobrallorna och tjocka vinterjackan på. Utrustad med handlampa och snöskyffel bar det sen av till växthuset. Öste in ett lager snö på julrosen.
Hoppas den gillar det.
Jag hade inte gjort det...

Julfägring?

Här var det livat,
Här var det glatt
Här var det blommor i morsans hatt.

Nä.
Det har allt varit lite stillsamt på bloggen en tid. Bättring utlovas.

Förra julen fick vi en julgrupp där det bland annat växte en julros. Den planterade jag ut i växthuset när tjälen gått ur jorden.
Nu tänker jag följa den med en bild i veckan. Kommer den att blomma?
Det är kanske inte oooolidligt spännande, men snudd på....

Tycker förresten att jorden ser bedrövligt torr ut. Ska man vattna tro? Eller kanske skotta in snö. Det kommer garanterat att se bautafånigt ut. Men vad gör man inte för en julros...

Inte är väl november bara grå?

Snarast lite åt det blå hållet. Åtminstone idag.
Det var 11 grader kallt, blågrått och smådimmigt i morse.
Inte låter det fint, precis.
Jag tycker ändå om sjön med sin nyis. Fingrarna mina blev vita när jag tog bilden. Mycket oskönt att såväl se som att känna, kan jag meddela.

Den svavlande Gunvors kommentar:

Förslagen om vass tunga, onda ögon, fula munnar och diverse osande eder i all ära, men jag vågar nog inte lita på att kroppsspråket ska kunna läsas av mögelsporer och annat oknytt. Jag tänker alltså fortsätta elda mitt svavel. Inne i växthuset brukar jag dessutom bli betydligt fredligare än vanligt.
Svär gör jag däremot utanför växthuset. Just nu finns det anledning att svära över vägverkets pågående stympning av träd. De kör någon sorts helvetesmaskin som fullkomligt sliter av grenar och kvistar och ibland bark, nerifrån och upp till ca fem meter på träden utmed vägarna. Ris och småstickor far vida omkring och kvar står träden med fula och säkert smärtsamma sår.
Fy faaan för sådan misshandel.
Gunvor

Ekologiskt svavelos

Jag har en odlande vän. Vi kan rent av kalla henne Gunvor för hon heter faktiskt så. Hennes växthus innehåller förutom de mest formidabla grödor även livs levande vaktlar och en liten damm. Jo - det är sanning.

Denna mästerodlare tänder på höstkanten en liten eld under ett fat med svavel inne i växthuset. Ångorna tar död på allt oknytt man absolut inte vill ska övervintra.
Vaktlarna har innan hennes eldande fått flytta till ett annat och tillfälligvis mera hälsosamt boende. Ingen ska tro att Gunvor gasar ihjäl sina fina fåglar. Ånej.

Fick en idé att jag rent av skulle kunna svära ihjäl lite bladlöss. Om jag sätter mig i den blå stolen i mitt växthus och svär de mest svavelosande eder över till exempel feldesignade arbetsredskap, Skolverket eller Socialstyrelsen så skulle jag rent av ekologiskt kunna ha ihjäl ohyra som tänkt övervintra i växthuset.

Är inte detta en glänsande idé?

Man ska inte tro på allt man ser på TV

Såg ett program på TV ikväll. Ett trädgårdsprogram där det framhölls att man MÅSTE göra rent sitt växthus minutiöst på hösten för att ingen ohyra av något slag ska övervintra och ställa till ohägn för odlaren.

Under åtminstone 15 år har jag rensat ur växthuset, burit bort växtrester och sen nöjt mig med det på hösten. Eventuellt kan man kalla det lathet. Kanske är det fritt tänkande...

När vårsolen börjar värma tvättar jag ur växthuset. Mycket noga är jag. Hett såpvatten är det som gäller. Vid den tiden är det ljust, varmt och skönt till skillnad från på hösten. Det är en ren fröjd att vistas i växthuset.

Har det funkat i 15 år kan det knappast vara en slump. Jag tänker nog att de närmsta 15 åren fortsätta att fuskstäda på hösten och finstäda på våren.

Så får det bli.

Höstmorgon vid sjön

Den osannolika vattenmelonen

Yngste sonen provar på allehanda odlingar: citrus, chili och vattenmelon.

- Ha ha, vattenmelon, skrattar säkert någon. Det blir inte lätt, det. Särskilt inte inomhus och absolut inte i ett vardagsrum. Dessutom med rötterna i en kruka full med icke-klumpbildande kattsand av märket COOP-Extra. Särskilt inte det...
Ska den bistra sanningen fram så var nog denne Någon = sonens mor.

Och vad hände, tro?

Jo, så här blev det: Vattenmelonen växte mycket långsamt. Skörden inföll i helgen som gick.
Titta på bilderna och förundras. Det blev en minivattenmelon med ypperligt fruktkött.

Inomhus, i rumstemperatur, med rötterna i en kruka kattsand på fönsterbrädan - - - märkligt.

Allt om den vidriga älglusen

Vid den här tiden ger de sig tillkänna, älglössen. De vidriga kräken som surrar, bits och till allt elände nästan är omöjliga att ta död på.
Den som aldrig träffat på älglusen eller hjortflugan kan tro att det här skrivs av en mordisk typ. Men så är icke fallet.
Lusflugor är ett flygande otyg från helvetet. Därom råder inga tvivel. Kolla själva:

1. Det kan man läsa om här. Se en bild kan man också göra.
2. Och här när jag satt nerlusad på en föreläsning på Universitetssjukhuset i Örebro.
3. Och ännu mera här om hur älgjakten förlängs till tre veckor.

Konsten att eftermogna chili

Titta på detta i alla bemärkelser lysande resultat!

De gröna chilifrukterna på bilden strax här nedanför blev på några få dagar röda. Jag tror att de ska få ligga kvar och torka. Möjligen att jag snittar upp dem lite så luften lättare kan cirkulera.

Ett förträffligt resultat. Jag är mycket nöjd.

Fest och kalas

Nu festar koltrastarna på äpplena som finns kvar. De nerfallna frukterna och de som fortfarande sitter kvar på träden blir kalasmat.

Den vildsinte Monsterkatten ligger på lur men blir överlistad av fåglarna. Han får hålla tillgodo med en eller annan gnagare. Lika bra det. Eller ännu bättre.