När jag var i 10-årsåldern var det populärt att ta med sig en poesibok till skolan. En bok med oskrivna blad som skulle fyllas med en vers på varje sida. Jag har min bok kvar.
Så här skrev en kamrat:
Jag ville plocka blommor och binda dig en krans
Men marken den var frusen och inga blommor fanns.
En av pojkarna levererade denna:
Vill du i livet dansa på rosor
så älska din man och stoppa hans hosor
ty genom hålet det drager så kallt
att ut far kärlek och allt
Stoppa strumpor?? Kommer aldrig på frågan. Och dansa på rosor?
Den som kom på det uttrycket har inte varit i kontakt med rosen på bilden, Blanc double de Coubertin. Det vågar jag påstå. Vassare typ får man leta efter.
Avstår nog både rosendans och strumpstoppning, när jag tänker efter.
6 kommentarer:
Ohhh..... jag har alla min poesiböcker står här i bokhyllan. När jag kommer hem igen, måste jag ta mig tid och titta i dem igen.
mamselamsen: Man hittar många godbitar i dem och fasligt många minnen. Undrar om jag inte ska fotografera av något ikväll...
Ingen poesi men väl en utmaning till dig på min blog ...
karin: Den 8 mars antog jag utmaningen men jag mäktar inte med en gång till. Det var så svårt att komma på egenheter man har. Jag har ju nästan inga. Supertråkig och ultranormal.Men det är ju inte mycket att komma med..
Hjälp,, jag hade glömt bort den boken.. undrar var min är??? Ja.. nån dans på rosor är ju inte att längta efter... min roshäck är förskräckligt vass../åsa
åsa: Du har också haft en poesibok?
Och du har en hel rosenhäck, du. Jag har några Maiden´s Blush, Minette och så den sylvasse Herr Coubertin.
Står helst med fötterna stadigt på jorden. Rosendans, nejtack.
Skicka en kommentar