Den maffiga melonen

Förra året köpte sonen i Uppsala en vattenmelon, tog till vara ett frö och sådde det i COOP Extra icke-klumpbildande kattsand. Det där trodde jag inte riktigt på får jag nog tillstå. Han påstår dessutom att kattsand är det ultimata att så i. Näringsfattigt så det räcker ( katten har icke tillträde) och överskottsvatten rinner iväg som en vårbäck.

Men si på attan!
En ynkans liten men mycket läcker minivattenmelon skördades i oktober. Den hade ETT frö. Det fröet sådde jag i våras. En melon uppenbarade sig igen, växte kraftfullt och fick till och med hängas upp i en för ändamålet konstruerad melon-BH.

Skördedags igår.

In från växthuset kom en fager vattenmelon. Fast och fint grön i skalet och alldeles förträffligt god.

Midjemåttet var 38 cm och vikten 1 kg.

Färgen på bilden är av någon anledning lite knepig. IRL är den precis som alla vattenmeloner brukar vara.

Fru Dahlia lever farligt om natten

Bilden tog jag ikväll. Dahliorna har fått bre ut sig i rabatten under sommaren. Lägga sig vällustigt ner när andan fallit på. Jag gillar inte att binda upp blommor i onödan utan tycker om lite vildvuxen ostyrighet. En del kan nog, med visst fog, kalla det för ren och skär lathet.

Husbonden har vissa synpunkter på utsvävande växter när han klipper gräset men jag hör så dåligt ibland. Särskilt då.

Väderrapporten varnar för nattfrost här i Bergslagen. Illa. Det innebär att fru Dahlia kan hälsa hem. Så skoningslöst är det faktiskt. Förfrysandet kan visserligen skjutas upp med hjälp av fiberduk men dahliaknölarna ska ändå grävas upp och vinterförvaras så det får bli som det blir med frosten.

Tidig morgon

Länge sen jag tog en bild av sjön. Brukar bara susa förbi på väg till jobbet. Idag låg den blank och jag var dessutom ute i god tid. En kombo så god som någon. Men sällsynt.

Längst bort syns Kindlahöjden, ett av de få ställen i Sverige där tystnad råder. Vargyl, ugglehoande och andra naturljud förekommer men inget annat.
Sällsamt.

Efter fästingplågan kommer älglusen

Det är älglusens tid nu. Detta skogens plågoris som kommer flygande, sätter sig någonstans på en, bryter av sina vingar och gör sig beredd att boa in sig. Det är lika otrivsamt som det låter.
Älglusens bett är enligt uppgift inte farliga. Inga sjukdomar sprider de. Allt enligt information på nätet.

Jo tjena, säger jag. Det vet vi inget om ännu. Älglusen har inte funnits i landet så väldigt länge och jag betvivlar att vi så noga vet vad älglusen för med sig.

Jag tänker inte göra något älglusexperiment men kan hänvisa till detta.

Jag funderar över vad som ska drabba oss härnäst. Fästingplågan först. Därefter älglusen.
Kan det vara tomteterrorn, tro?

Ja, det är det nog.

Fästingarnas tid är ute

Nu är de döda, fästingarna. Allihop. De ligger intorkade i sin glasburk och är varken till nytta eller nöje längre.

För den som inte känner till mitt fästingexperiment kan jag berätta följande:
Allt tog sin början i mitten av maj. Monsterkatten och hans mesige bror kom in fullsatta av fästingar som jag plockade bort. Kattskrällena gav sig ut igen och fick på sig nya. Jag är djurvän för det mesta men fästingar ingår inte i det mest omtyckta segmentet. Borrelia har jag också blivit nära bekant med och gillar heller inget vidare.
Nåväl - jag läste på fästinginformationssidor att det är ingen större fara om fästingar självmant ramlar av husdjuren för de, fästingarna alltså, överlever endast 3-4 dagar inomhus.

Kunde det stämma?
Svaret är VERKLIGEN INTE!

Första inlägget från den 23 maj visar de just bortplockade fästingarna i olika storlekar. Friska och fina ser de ut. Ja, för att vara fästingar, alltså. De förpassades till en glasburk och locket skruvades på.

Tiden gick och fästingarna la en obehagligt stor mängd ägg. En dag kryllade glasburkens botten av pyttesmå fästingar. Storfästingarna blev med tiden tomma, torra och helt ihopsjunkna men småfästingarna kravlade runt.

Tiden gick och gick igen. Tyckte nästan de borde få lite mat. Det är knappt jag vill erkänna men sanningen är att jag pillade upp ett sår och droppade några röda droppar åt dem att festa på. Är man en festing så är man. De verkade inte uppskatta erbjudandet alls.

Trots svältkost och understimulans har de levt ända till idag den 8 september.

Hela experimentet kan man följa under etiketten Fästingar i högermarginalen.

Se det var en rätt äcklig historia. Den som vill ta sig en närmare titt kan klicka på bilden.

Växthuset i september

Fortfarande kan man skörda tomater och annat. Det är fint. Men hemtrevligheten är borta. Den försvann när jag skalade bort bladen på tomaterna och chilefrukterna. Nu gäller bara en rätt hård kamp mot kyla och mörker. Ser det ut att bli nattfrost får värmefläkten gå.

Nu stundar bistra odlingstider.

Fast vitlöken får man inte glömma!! Den ska snart nog i jorden.
Odlingssäsongerna går i varann precis som konditoriskapelserna gör när semlorna uppenbarar sig redan till Lucia.

Man kan klicka på bilden och skärskåda de strippade tomatplantorna

Kvällens skörd

Här ska heta frukter tas omhand och torkas.

Tänk att torkad och pulvriserad chili kan smaka så gott. Och värmande är det också. Man kan rent av bli en pulver-addict.

Dessutom är jag övertygad om att en puré gjord på dessa frukter skulle kunna användas att rensa avloppet med. Möjligen skulle rören frätas sönder ...