Husbonden och jag stod upp i arla morgonstund och åkte till förskolan. Det är inte så att gaggigheten firar triumfer utandet berodde på lussefirande på dagis.
Det har vi inte varit på sedan våra egna barn utrustades med tomteluva, stjärngossestrut och lucialinne och krona. Tro det eller ej men flera av fröknarna är samma fröknar som tog hand om våra barn när de var små. Nu är de vårt barnbarns utmärkta pedagoger. Det är förnämligt, vill jag påstå.
De inövade lussesångerna fick avbrytas eftersom en liten tomtenisse högt förklarade : "Mamma - jag måste pinka!". Fröknarna utlyste en liten paus tills nissen återkom och luciafirandet fortsatte.
Kaffe och barnbakade pepparkakor med mörkbruna kanter avnjöts och det hela var mycket rarare än jag kom ihåg från min tid som dagismamma.
En farmor jäktar inte!
Jo, förresten. Ibland, om det är alldeles nödvändigt.
6 kommentarer:
Hihi, jag var med om liknande paus under en begravning...
hannele: Oj!
Jag har också sett ett luciatåg idag! Det var stora barn men de sjöng så vackert att jag nästan blev religiös.
Den där lilla killen var modig som vågade säga till :-)
I år har jag inte sett ett enda! Hur gick det till? Jag kommer också i håg den stressade känslan när barnen var små, även om man förberett lucialinne, glitter, ljus osv. så var det ändå alltid något som gjorde att vi kom till dagis med andan i halsen.
Sqz: Tycker att luciatåg är så fina. En vacker tradition. Förskolornas lussetåg är speciellt bedårande.
panter: Det var STOR skillnad på att åka till förskolan som farmor och på tiden som dagismamma. Klädde på ungarna utstyrseln hemma och sen iväg i bilen med blinkande luciakrona, strut i knäet och tomteluvan på huvet. Allt på ungarna, alltså. Så ingen missförstår hur jag bar mig åt, alltså.
Skicka en kommentar