Under resan hem idag fick jag ett meddelande om att svärdottern klarat uppkörningen. Klart att jag stannade vid vår blomsteraffär och köpte henne en bukett. Ett efterlängtat körkort var i hamn.
När jag gick ut ur affären mötte jag en gammal vithårig dam i dörren - en arbetskamrat från förra arbetsplatsen och pensionär sen många år.
- När jag hörde att du slutat här tänkte jag att komma hem till dig med en bukett blommor som tack för alla år vi arbetat tillsammans, sa hon. Men det har aldrig blivit av. Nu skall du få de här påskliljorna.
Hon pekade på krukor med lågväxande påskliljor.
Jag blev både rörd och glad. Det var många år sen våra vägar skildes. Vi kunde sagt hej till varandra och bytt några ord. Bara det skulle varit trevligt.
När påskliljorna blommat över ska jag sätta ut dem i växthuset. Då kommer de nästa år att blomma tidigare än alla andra påskliljor och påminna mig om henne. Ja, det ska jag göra.
Än så länge får de stå på köksbordet.
10 kommentarer:
Det är märkligt det där med att ge ... och få... och skicka vänskap vidare på nåt sätt...
Gillar semlan - garanterat kalorifri också...
Snacka om att hon gjorde din dag! (kan jag tänka mig)
bloggblad: Semlan - inte bara kalorifri. Everlasting också. Plastgranens fastevariant!
Det där med att ge eller få, tid, uppmärksamhet, ord eller ting - blir kittet i vänskapen. Igår blev jag så överraskad eftersom vi aldrig någonsin träffats privat utan bara genom jobbet.
marina: Ja - det kan man gott säga!
floskel kanske: Men Godhet´föder nog godhet.
Visst är det de oväntade ögonblicken, som sätter djupast spår! På både gott och ont.
Påskliljor är aldrig fel!
Grattis till svärdottern. Kul med oväntat möte och bonus blommor :)
Ha en riktigt bra torsdag!
l*eva. Visst stämmer det. Inte går man hem direkt och är otrevlig mot Husbonden med en nyfådd påskliljekruka i nypan.
beerbelly: Om torsdagen blir lika bra som onsdagen köper jag en lott på hemvägen:)
Trevlig torsdag själv borta i Storstan!
Det är (oftast) de där små oväntade gåvorna som man blir som allra gladast för.
Grattis till svärdottern! Det var en alldeles speciell känsla att köra iväg helt ensam första gången...
mossfolk: Visst är det! Oväntade gåvor som nog betyder mycket mer än givaren tror, dessutom.
Det där körkortet sitter fint. Garanterat.
Skicka en kommentar