Den inre värmen

Den hårda vintern stundar. Vi som påtagligt ogillar när snötäcket blir 83 meter djupt eller när termometerns kvicksilver inte ens blir synligt går en förskräckande tid till mötes. Fleecetröjor och långkallingar är förstås ett nödvändigt måste. Men vad sägs om att elda på inifrån?

En ny kärlek, undrar kanske nån?
Nä - inte alls. Den gamle gubben går att slita på många år till. Jag tänker på mat.
Det händer ofta att just mattanken slår till. Sånt kan ju inträffa även för den bäste...

Sommarens heta chiliodlingar ligger nu på burk. Bilden visar om inte hettan från helvetet så åtminstone glöden från växthuset.
Gubben Snö och gumman Frost - släng er i väggen! Här kommer Tabascon och Golden Cayenne!
Ni har inte en chans! Allt utom vaniljsås kan kryddas upp och skapa inre hetta.

Städtajm - ett nödvändigt ont

Se där! Även den lataste kan få fart. Som en gammal bekant en gång sa: När solen går i väster då blir den late bäster.

Allt som går att ta hand om är omhändertaget. Vindruvorna är skördade intill sista druvan. Chilin tronar på komposten tillsammans med tomatplantorna. Det är ett rätt hårt jobb att få ut allt och kärra bort.

Nu återstår rena finliret. Plocka undan blad och växtrester, rensa bort det ogräs som oförskämt nog har slagit rot, tvätta av krukor och växthus samt ta in den rutiga duken.

Bilden visar hur det ser ut idag. Man hänförs knappast men anar att nästa säsong kan växthuset uppstå igen som en paradisisk oas i tillvaron.

Höstens överdåd

Det sägs att less is more. Fel, fel fel!
Den som myntade detta har inte slutskördat tomater och chili.

Ring, klocka! Ring!

Eller Sting, klocka! Sting!
De små illröda chilipepparklockorna är av sorten Jamaican Bells.
Goda att fyllas med ost och gratineras säger bloggkompisen jag fått fröna av.

Kryddiga karameller

Chilipeppar med det kluriga namnet  Pimenta Barra do Ribeiro är växthuset lilla karamellbuske. Liten och söt och översållad av bärliknande frukter. Omogna är de vitgula. Halvmogna lila och som mogna helt röda. Styrkan växer också med mognaden.
Den här vill jag nog ha nästa år också. 

Vill man se den lilla raringen i sitt sammanhang kan man scrolla ner och kika på föregående bild. Längst ner till vänster står Pimenta Barra do Ribeiron.

Jäkligt tjusigt namn, förresten. Svårstavat också.

Mogna tomater och vissnande blad

Så försvann sommaren och den efterlängtade växthussäsongen. Och hur gick det egentligen med odlingarna, tro? Det finns kanske någon som undrar.

Jodå - allt blev senare än vanligt. Solbristen gav mindre sockerhalt i tomaterna än det egentligen ska vara. Men å andra sidan ökar ju inte växthusmadammens BMI så illa kvickt då.
En positiv inställning är guld värd!

Den groteskt lilafärgade paprikan blev med tiden lysande röd och godare än väntat.

Vindruvorna behöver någon vecka till för att bli riktigt goda.

Mina många chiliplantor växte sig stora och frodiga. Många frukter blev det. Väldigt många och väldigt omogna. Om hösten blir mild och vänlig kanske det kan bli tal om en ordentlig skörd. Just nu ser det klent ut.

Bilden visar hur det ser ut i växthuset just nu. Bladen har jag tagit av helt och hållet på tomatplantorna. Det går inte, säger expertisen. Åjo, säger jag. Så gör jag varje år för att få in så mycket av sol som möjligt. Inga tomater har klagat. De mognar på istället. Tur att växterna inte läser i trädgårdsböcker. Sannerligen är det stor tur.

Lila paprikor eller förgiftningsverktyg?

Giftfri odling??

Man kan sannerligen undra när man ser färgen på dessa paprikor. Funderingarna kommer nog så snabbt. Är de verkligen ätliga eller dör man direkt under gräsliga plågor?

Fröna till paprikorna har jag fått av en vänlig arbetskamrat och jag har svårt att tro att hon önskar livet ur mig. Paprikafröerna är bestämt den femte generationen och gror som de vill. Ibland vrenskas de men ibland är de på soligare humör. Fröerna jag fick grodde finfint och skörden är nog inte långt borta.
Enligt uppgift ska paprikorna bli riktigt röda. Synd, nästan. Den här giftiga färgen är ju osannolik.

Och jag har varken förbättrat den lila färgen eller photoshoppat paprikorna det minsta! De ser verkligen ut så här!

Men jag ser att snöret som håller ihop plantorna har fel färg. Jösses - inredningstalangerna är på nollpunkten.

Rutig duk och växande tomater

Bloggen har tynat ett tag men så icke grönskan i växthuset. De 22 tomatplantorna står nästan i givakt, chilin ger järnet och vindruvorna är som små Fazerkulor. Men i dagsläget är de inte lika goda. Inte alls. Två olika sorters gurka segar sig uppför uppbindningstrådarna.

Även ett otränat öga kan se att hästskit är grejen!

Blomprakten i år är starkt begränsad. Liljeruggen kommer att blomma inom kort. EN endaste liljebagge behövde jag massakrera i år. Det berodde absolut inte på att baggarna var vänligt instämda utan på att jag hade fiberduk på blomstrena. Men de jämrans baggarna gav igen. De skoningslösa kräken har kalasat på stora delar av min gräslök och har dessutom lagt ägg på stråna. Eländes gräslökshaveri. En vitblommande fingerborgsblomma få lysa upp när solen går i moln.

Och naturligtvis ligger den rutiga duken på bordet.

Sommaren kan gärna få komma.

Bär, slit och gräv

Jaha - nu är det inte längre möjligt att ha tomater och chileplantor inomhus längre. De ränner iväg i höjden och förväxer sig till ingen nytta. Lite lurigt vid den här tiden är det allt. Inomhus är det för varmt och i växthuset för kallt. Häromnatten var det -4 grader och såna temperaturer blir bara pingviner glada åt.

Nåväl. Nu har jag burit ut allt. Bilden är tagen i halvtid när chilen just flyttats ut. De flesta tomaterna står vid fototillfället fortfarande inne. De är så rangliga att om ett tomat-BMI funnes skulle de utan prut portas som fotomodeller. Men nu stundar andra tider! Tomaterna ska bli nergrävda i hästskit från Bovik. Sväller de inte upp efter den betan blir det komposten nästa! Ingen nåd gives.

Kungsängsliljor

Rutiga blommor - finns de verkligen frågar nog den klentrogne.
Jojomen.
Kika in här i växthuset och beskåda underverket. Nu blommar kungsängsliljan med sina rutiga kronblad. I Uppsala växer den fritt. Här i Bergslagen fjäskar jag för den och ger blomman ett milt och skyddat läge.
Den påminner om min studenttid i Uppsala. Nostalgi på blomnivå. Inte det sämsta.

Nu blommar löken

Gamla utblommade julhyacinter får lätt ett nytt liv i växthuset. Rent onödigt att slänga bort lökarna när de kan blomma så här fint år efter år, tycker jag. Julrosen borta vid den blå stolen kommer också från en gammal julgrupp.

Tulpanerna kan bara blomma i växthuset. I trädgården äts de upp jäms med marken av rådjuren, dessa skogens marodörer.
Och se hur den marockanska myntan grönskar så lovande och fint. Det lovar gott inför sommarens Mojito. Men man bör sannerligen passa sig. Inte cykla efter några drinkar och inte plantera mynta i trädgårdslandet. Båda sakerna slutar med elände.

Den skarpögde kan dessvärre skymta en snöfläck utanför växthuset. Skamfläck passar bättre.

Chilekryddad crème fraiche

Det finns de estetiskt sinnade odlare som omger sig med vackra krukor. Det finns till och med de som köper tjusiga odlingskärl till sina pytteplantor.
Nu är det tursamt nog så vist ordnat att mina chileplantorna varken ser eller protesterar mot att stå på tillväxt i dessa 2-liters crème fraicheburkar.

Var burkarna kommer ifrån? Ett skolkök nära mig.

Först hemvridna papperskrukor och efter det begagnade crème fraicheburkar.
Allt funkar hälsar Snålmor!

Fågeltema

Nu har äntligen isen försvunnit från sjön. Segt var det. Lyckligtvis såg det så här ut i morse när jag åkte till jobbet. Gässen har kommit och de tog sig en simtur i det kalla vattnet.

På hemvägen stod två tranor på en åker i lilla byn Hjulsjö och här hemma sitter det i skrivande stund en skata vid tangentbordet.
Bättre det än en mes, kantänka...

Herregud - det här blev inte direkt trädgårdsorienterat. Men bilden är klickbar.

Julen varar väl till påska...

Det stämmer. Julen varar åtminstone fram till påsk. Det kan alla de intyga som fortfarande hittar granbarr på osannolika ställen, en påse saffransbullar i botten på frysen eller som här: en julros i full blom.

Den här julrosen fanns i en julgrupp för några år sen. Efter att Monsterkatten ätit upp julstjärnan på sedvanligt sätt och hyacinten blommat klart planterade jag om julrosen i väntan på en definitiv plats i växthuset.

Någon kanske säger att se julrosor kan man ha i rabatten, de behöver alls inte stå i växthus.
Den som säger så har inte varit i Bergslagens köldhål, det är då ett som är sant.

Här behövs växthus, långkalsonger och fleecetröjor.
Men julrosen blommar. Och det är bra nog för mig.

Nu öppnar växthuset igen. Välkomna in!

Livet återvänder efter vinter och elände. Snön försvinner och just för ögonblicket ligger det bara en ynkans sur snöfläck kvar på norrsidan av huset. Jag blänger åt den men det förändrar ingenting, dessvärre.

Växthusdörrarna har öppnats. Julrosen blommar, lilla söta klematisen Nelly Moser har klarat vintern och de tidiga krokusarna är näst intill överblommade.

Inne i vårt hus står chileplantorna och trängs på fönsterbrädorna. Tomatfröerna kom lite väl sent i jorden. Det berodde inte på min så naturliga lathet utan på att jag varit sjuk en tid och frösådd var inte ens att tänka på.

Som tur är så ändrar sig ofta det mesta till det bättre och allt är på G: bloggen är pånyttfödd, växthussäsongen har börjat, chileplantorna är gröna och fina och min vän hästen i Bovik har lovat att leverera prima dynga åt mig.

Välkomna in! Den rutiga duken ligger där den ska. Allt kan börja.

I min rostfria brevlåda

Från Norrland, närmare bestämt från Billan, kom häromsistens ett brev med synnerligen välvikta minikuvert. Innehållet i dessa är frö till sommarens heta chilefrukter. Stort tack!

Om ett par veckor tänker jag så dem. Det kan tyckas vara lite i senaste laget men jag kör blott och bart med naturljusmetoden. Och än är det lite klent med den varan.

Medan jag väntar på ljusets återkomst kan jag ju tillverka mina förträffliga papperskrukor. Man ska inte skryta, sägs det, men krukorna ÄR verkligen utmärkta. Åtminstone att så frön i. Skönhetsvärdet är ringa, det kan jag gott tillstå.

Titta här!

Rött, torrt och rackarns starkt

Efter ett långt uppehåll i bloggandet är vi på språng igen. Pausen berodde på min pappas bortgång, jul, nyår och sedan begravning. Allt har sin tid. Så är det.

Nåväl. Här ovan kan man ta del av en elegant bildserie. Frukterna är förresten skördade strax efter nyår. Jag kan berätta att yngste sonens välodlade chileplantor växer och växer i COOP Extras icke-klumpbildande kattsand . Monsterkatten har dessbättre inte visat något intresse för denna luxuösa toalett.

Sorten är en röd Habanero. Chileplantan, alltså. Katten är en stor svart bondkatt sannolikt med galtgener eftersom han äter allt antingen det är färskt eller gammalt. Därtill glupar han i sig mycket. Chilen har nog ett annat namn också men sonen visste inte.

Torkad till pulver kan chilen användas som krydda. När man tänker efter så kan pulvret troligen också användas som raketbränsle eller krut.

Strålande vinst i decembermörkret

Ojoj - ibland händer det förunderliga ting!
Nu idag, till exempel.

När våren kommer kan jag bli en sågkonstens mästarinna, äppelgrenarnas betvingare och sågspånens drottning.

Det är nämligen så att jag vunnit en finfin Fiskars grensåg i Slottsträdgårdsmästarens lotteri.

Inte visste jag att tomten egentligen är en slottsträdgårdsmästare...

Julros och sommar i februari

Florstunn snö ligger kall på marken. Temperaturen är bara runt 0 grader. En rent idealisk vinter må jag säga.

Långfillingar och dubbelfleece farväl!
Halsduk och extratröja adjö, adjö!
Batteridrivna vantar åt fanders!

I växthuset blommar en julros så fint. Knopparna bara sprutar upp ur marken. Den här blomman fanns i en julgrupp vi fick för flera år sen. Monsterkatten slaktade julstjärnan i vanlig ordning. Den katten är en riktig blomknarkare, en julstjärnemissbrukare av rang. Läs här om ni inte tror mig.

I vanliga fall brukar julrosen blomma i april. Om mina icke helt vetenskapliga beräkningar stämmer så infaller sommaren i februari 2012.

Det kan vi stå ut med.

Lingonkrona

Under hösten plockade jag runt 70 liter lingon. Somliga av dem blev till sylt, andra hamnade i min eller andras frysar men inte ett endaste ett blev det en prydnadsskapelse av.

Häromdagen såg jag denna lingonkrona i en skolkorridor. Så finurligt att trä lingon på en tråd och göra sig en hållbar prydnad.

Alltid lär man sig något nytt. Tur det, förresten.