Tibast

Vi hade en tibast förut i trädgården. Den hade kommit hit som frö via en fågel. Vi tyckte mycket om växten som blommar så fint på bar kvist. Ett uthus uppfördes några decimeter från busken utan att en endaste gren knäcktes på den.

En dag såg jag hur en lekkamrat till ett av barnen gick in i uthuset, tog en grensax och knipsade av alla grenar. Fort som attan gick det.
Jag for ut och läste lusen av ungen, det gjorde jag sannerligen.
Där stod vi utan vår omhuldade tibast. Jag tyckte det var ett sorgligt slut för den. Detta hände för säkert 20 år sen.

Igår visade plötsligt en arbetsskamrat en bild hon tagit med mobilen. "Vill du ha de förbaskade buskarna som bara är i vägen? De växer som ogräs."
Att jag ville!!

Tibast! Vild tibast! Nu kommer det äntligen en till trädgården igen.